Ett domedagsscenario för Europa

Redan för 20 år sedan skrev amerikanske Yale historikern professor Paul Kennedy en skrämmande artikel i den amerikanska tidskriften Atlantic Monthly (dec 1994) ”Must It Be the Rest Against the West”. Här beskriver han hur, i en framtid, flera miljoner desperata och hungriga människor riskerar livet i sjöodugliga och livsfarliga båtar för att nå Europa. Men artikeln handlar inte så mycket om själva flyktingarna utan européernas respons på denna invasion; hur de olika regeringarna, kyrkorna och ideella organisationerna reagerar när dessa skaror landar på Sydeuropas ständer.

Resultat blir att regeringarna, under den tredagars period som seglatsen beräknas ta, beordrar den tänkta framtida Europaarmén och flottan att stoppa invasionen. Sjömännen vägrar dock att sänka farkosterna ute till havs och soldaterna vägrar att skjuta ner dessa försvarlösa människor på stränderna. När så soldaterna och sjömännen deserterar och flyktingarna väller iland, flyr den fasta befolkningen i panik längre inåt land, och skapar inte bara trängsel utan även motstånd från sina landsmän.

De européer – intellektuella, politiska partier, religiösa företrädare och media – som yrkar på tolerans och förståelse för flyktingarnas situation beger sig söderut för att möta och hälsa dessa välkomna. De finner sig dock snabbt medsvepta av horderna och drivs tillbaka norrut. Nu inser alla att ras, inte klass eller ideologi, bestämmer skeendet. De fattiga, hungriga och desperata ser ingen skillnad mellan välmenande intellektuella och liberala företrädare å ena sidan och skrämda främlingsfientliga européer å andra sidan.

Kennedy förutsäger inte vad som händer därefter, men att de europeiska institutionerna delvis bryter samman och sociala spänningar uppstår är inte osannolikt. Kanske blir det inbördeskrig?

Artikeln grundar sig delvis på Jean Raspails bok ”The Camp of the Saints” (1973), en apokalyptisk berättelse om massinvasion från tredje världen till Europa med resultat att den europeiska civilisationen kollapsar. Här har flyktingarna ingen önskan att integreras i de västerländska samhällena utan vill bara ha frukterna av denna civilisation, konsumtionssamhället, som de saknat i den tredje världen.

Som Raspial skriver: ”Folken reser sig från jordens alla hörn och deras antal är som sanden i öknen. De kommer att marschera över jorden, storma ombord på varje fartyg inom synhåll och tvinga besättningarna att ta med dem till södra Europa”.

Hur blev det så här? Europa hade expanderat under de sista 500 åren och lagt i princip alla jordens länder, riken och stammar under sig. Under kolonialiseringen hade man med våld plundrat dessa på naturtillgångar och tvingat befolkningen att odla grödor, arbeta i gruvor och skörda gummi och virke i regnskogarna. Efter andra världskriget började avkoloniseringen och under 1980-talet var nästan alla jordens folk självständiga, även om flera europeiska stater i det längsta motsatte sig frigörelsen.

Men mäktiga intressen har därefter skapat en fortsättning på ojämlikheterna, en form av nykolonialism. Väst, det vill säga EU, USA och Japan, är fortfarande beroende av de naturtillgångar och grödor som den tredje världen äger.

Under täckmanteln av ”frihandel” har man skapat ett delvis orättvist världshandelssystem. Väst ska ha rätt att obehindrat exportera industriella varor till tredje världen men dessa har inte rätt att obehindrat exportera vad de är bäst på; grödor, textilier och lädervaror. Enda undantaget är fossila bränslen. Nu vill Väst, i den så kallade Doha-rundan, även få rätt att fritt exportera även tjänster; konsult-, försäkrings-, bank-, revisons- och legala tjänster. De så kallade utvecklingsländerna kan medge denna utvidgning av Västs rättigheter under förutsättning att Västs jordbruks-subventioner och importrestriktioner upphör. Jordbrukslobbyerna i framför EU och USA, men även Japan, vägrar bestämt detta varför Doha-rundan i princip imploderat.

Subventionerna har ibland resulterat i stora lager av grödor inom EU (vinsjöar, smörberg etc) och dessa har från tid till annan dumpats i tredje världen. Dumpning är förbjudet enligt Världshandelsorganisationen, WTO, men Väst har friskrivit sig från denna regel vad gäller jordbruksprodukter. I och med dumpningen har jordbruket i många länder i tredje världen slagits ut och dess bönder blivit arbetslösa och utarmade. Vad gör de då? Jo, försöker ta sig till Europa.

En annan flyktingström härrör från de många blodiga och grymma inbördeskrig i Mellanöstern och Afrika. Dessa beror delvis på de konstgjorda gränser som England och Frankrike skapat i början av 1900-talet med inbyggda spänningar mellan stammar, folkslag och olika religioner – allt i mening att söndra och härska.

Med denna utveckling kan ordspråket Som man bäddar får man ligga bli något vi Européer får vänja oss vid.

Vi är inte framme vid Kennedys och Raspails skrämmande profetior ännu, men är vi på väg dit?

PS: Den16 februari sände SVT 1 DOX: SOS Europa – om ett framtida Europa i kaos.

Camp of the SaintsAtlantic Monthly 1994

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s